Det finns många klassiker bland svartvit film som kan vara värda att se. För dem som inte är vana att se det svartvita formatet kan den kvalitativa berättarkonsten komma som en överraskning. I det svartvita formatet använder man sig av andra grepp för att trollbinda sin publik och de visste verkligen vad de gjorde på den tiden det begav sig. Man lägger tyngden på innehållet istället för de omgivande effekterna. Musiken används som stämningsskapare med det är framför allt i replikskiftet mellan skådespelarna som man hittar styrkan i det svartvita filmformatet. Berättandet, historien, där ligger det centrala och i filmens barndom var man verkligen skickliga storytellers.

Filmer som “Allt om Eve” är klassiker med sitt tema kring den narcissistiska personligheten. Man avhandlar i filmen den narcissistiska människans agerande och visualiserar personlighetsstörningen genom filmmediet. Just narcissism och psykopati var ett ämne som fascinerade filmskaparna under 40 och 50-talet och många var filmerna som avhandlade detta tema. Detta är intressant därför att man inom forskningen av idag kommit fram till att man vet alldeles för lite om narcissism och psykopati vilket märks framför allt inom rättsväsendet. Att man då hanterar detta ämne i 40-50-talets filmer kanske är vad som gjort att många av dessa gamla svartvita filmer faktiskt klarat sig trots tidens tand.

Filmen “Gaslight” (Gasljus) med Ingrid Bergman i en av rollerna har till och med fått namnge ett av de psykologiska fenomenen inom det narcissistiska spektrat; Gaslightening, det fenomen som innebär att man försöker förvirra sitt offer genom att förvränga sanningen. Det säger en del om hur skickligt man avhandlade de psykiska störningarna i filmerna. Det finns många filmer från den här tiden, filmens svartvita era, som kretsade kring den onda människan. “Vem är rädd för Virginia Woolf?” från 1966 avhandlar till exempel tvåsamhetens vansinne, de psykiska spelen som så ofta ruinerar relationerna. Sevärt och lärorikt.